Tankar om böcker och annat

En dag i taget

God morgon!

Funderingar så här på morgonkvisten

 

Jag har nu läst tidningen och funderar lite på det här med AF och alla varsel. Jag ska inte säga "Vad var det jag sa" men jag tänker det. Nu vet vi ju inte hur dessa varsel drabbar Hultsfred visserligen men vad skulle den här stora "ommöbleringen" vara bra för. AF har väl aldrig varit nåt framgångskoncept. Ett fint bibliotek byggs om, en samlingsplats för föreningar försvinner när den görs om till bibliotek (litet men ändå helt fungerande), sen ett jättedyrt nybygge, ombyggnad av Valhall tillbaka till samlingslokal. 

 

Jag är ju visserligen lite jävig även om det var längesen det begav sig då ett välfungerande bibliotek nära ett gymnasium var en förutsättning för lyckade studier. Men nu tycks det vara tillräckligt med Makerspace och annan avancerad teknik.  

 

 

Nu släpper vi det och pratar om nåt roligare

 

som t.ex. den bok jag just läser: Fem dagar med familjen av Francesca Hornak, en brittisk  journalist och författare. Det här är hennes debutroman om en lite snobbig brittisk dysfunktionell familj som måste leva i karantän under en vecka under julhelgen när äldsta dottern, som aldrig brukar komma hem till jul annars, just kommit från hjälparbete i ett afrikanskt land och i värsta fall kan vara smittad av ett dödligt virus, därav karantänen på ett gammalt herresäte i Norfolk, mammans barndomshem och inte särskilt väl underhållet. Växelvis följer vi de fyra familjemed- lemmarna vid olika tidpunkter under de sju dygnen och får ta del av deras tankar och minnen och reaktioner. Det är ingen lätt situation de ställs inför  och herrn i huset upptäcker att det där med internet inte är så bra när man vill dölja vissa pinsamma saker.  Det är så brittiskt och skrivet med stor humor så det är trevlig läsning.

 

 

 

 

 

 

En liten dikt på vägen genom torsdagen (Henrikson så klart, DN 16/1 1964))

 

En suck av avund

(vid åsynen av ryska bilder där glada människor åker kana)

 

I värmen i bilen i vintersvalkan

ser vi med onda ögon på halkan.

Det slår oss idag att ett ord är att fälla

om att vi har förlorat en glädjekälla.

I den ryska vintern har folk för vana

att fröjdas åt halkan och åka kana.

Både gubbar och gummor i Gorkijparken

slår kanor med flit på den isiga marken.

Om vi gjorde som sagda gubbe och gumma

så skulle vi känna oss enkla och dumma.

Hellre glor vi med allvar på ishockeyspel.

Det är på oss det är fel.