Tankar om böcker och annat

En dag i taget

Släng dig i väggen, Julius Caesar ...

Som uppgjort för A lf Henrikson,inte sant: 

Skottdagen (DN 24 februari 1956)

Julius Caesars minnesvärda bedrift
att skänka all världen en skottdag den 24

var möjlig endast emedan han redan var gift
och dessutom var en person som kände sitt värde.
Honom skulle Kleopatra aldrig ha vågat sig på
om icke självmant han kommit till Alexandria.
Varför skulle han töva att införa skottdagen då
när han visste att ingen människa tordes fria!
Detta hindrar ju icke att åtgärden varit klok
och uträttat åtskilligt nyttigt och gott genom åren.
Den har lagat så sommaren kommer blott måttligt på tok
och att hösten kommer på hösten och inte på våren.
Men hur han kunde känna till så precis vilken dag
som till skottdag han skulle utse och bearbeta
är det säkert på detta datum flera än jag
som skulle sätta värde på att få veta.

 

Jorden hinner inte hela vägen runt solen på 365 dagar utan behöver strax under 365 dagar och sex timmar för att fullfölja sin resa. Utan skottår skulle det vart fjärde kalenderår finns en dag för mycket som på längre sikt skulle rubba årstiderna. Julius Caesar var alltså den förste som försökte lösa oredan i kalendern. År 46 före vår tideräkning hade kalendern 67 dagar efter i förhållande till årstiden, vilket skapade stor förvirring bland lantbrukarna. Det fick Caesar att förse år 46 med 67 dagar extra plus en skottmånad på 23 dagar. Året, som bestod av 445 dagar kallades Annus Confusionis - förvirringens år - av romarna. Månadernas längd anpassades året därpå så att året utgör 365 dagar. Att februari är kortare än andra månader är en kvarleva från den romerska kalenderns februari med 23 dagar. Det är därför den extra skottdagen infaller den 24:e och inte den 29:e. (Källa: National Geographic, webbsida)

Är det fler än jag som tycker det är lite "confusionis". 

 

 

Nu lämnar vi romarna för den här gången och går in på litteratur.

Nu har det hänt som inte händer särskilt ofta. Jag slutar läsa en bok efter  ca 100 sidor. Jag hade hört att Christian Unges deckare Går genom vatten, går genom eld, inte var så bra och jag håller med. Visst, motorcykelgäng tar sig in till skadade kompisar på akutmottagningar och ställer till oreda och  korrumperade poliser har kontakter i undre världen och läkare som tar amfetamin för att orka med långa arbetspass, det förekommer säkert  men det här blev bara FÖR mycket av allt,  förutom det nämnda  eskortverksamhet och trafficking  för att inte tala om politiska konflikter och tjänster och gentjänster. Unges självbiografiska bok Har jag en dålig dag kanske någon dör var däremot intressant. Där skriver han i och för sig också om en tuff verklighet framför allt på storstädernas akutmottagningar och en inte mindre tuff utmaning som läkare i fält men boken innehåller  dessutom  kloka synpunkter hur sjukvården i det här landet skulle kunna bli mycket, mycket bättre.