Tankar om böcker och annat

En dag i taget

En vacker murgröneklädd gravkulle på Vena kyrkogård

Det finns ingen sten eller annan markering som talar om vem som vilar på den här vackra platsen men det ska jag berätta nu. Det är ingen släktanknytning men väl gårdsanknytning som är intressant. Jag försöker ta reda på vilka personer som bott på den här gården i Blaxhult, där vi bor och där Thomas är fjärde generationen, och några bitar i det pusslet har jag, mycket tack vare material som Annette Eilert, Tuna Gård har lämnat över. 
Annette Eilert är barnbars barn till Alma, dotter till nedan nämnda Christina Lovisa. Hänger ni med?

Kvinnan som är begravd under murgrönan hette Christina Lovisa Petersdotter, född 1837 i Locknevi. Hon gifte sig 1857 med Lars Johan Svensson från Telleryd och paret flyttade ganska snart till den här gården i Blaxhult. De fick 12 barn där fyra dog redan vid födseln eller strax efter. Bara tre barn stannade i Sverige, övriga emigrerade till USA. Johan dog på midsommarafton 1895 och han  hann aldrig flytta in i den undantagsstuga som han byggt (vårt nuvarande boningshus) där han och hustrun  skulle bo när nästa generation  tog över gården, dottern Alma, som 1894 gift sig med Johan Karlsson från Blackstad. Christina Lovisa fick flytta in där ensam efter Johans död. 1913 såldes gården till Allans farfar och i köpekontraktet stod att Christina Lovisa, "Johan Svensa" skulle få bo kvar i undantagsstugan så länge hon levde och Allans farfar skulle förse henne med mat, ved, passning, kläder och annat hon behövde. Jag kan tänka mig att det var ganska betungande för Johan Petter och Anna Beata och deras sju barn. 1929 köpte Allans pappa gården och "Johan Svensa" flyttade då till en dotter i Fliseryd och  Allan föräldrar flyttade in i undantagsstugan som efter några år fick en övervåning. Och resten är, som man säger, historia.

Så mycket kan en anonym gravkulle berätta!

Dagens dikt heter passande nog Rötter och är hämtad ur ett litet häfte som heter Tidevarv komma, som jag en gång för länge sedan köpte av den äldre man, Tore Nilsson, som guidade oss, en grupp resenärer på upptäcktsfärd, vid ett besök i Bockara kyrka. Han läste flera finstämda dikter för oss.

Vårens träd har lätta ljusa grenar
men de äro alla fästa

i den skrovliga och mörka stammen
och på djupet osynliga i mullen
finns de rötter som ger liv och näring

Ur gångna tiders mörka dunkel
där vi alla en gång
haft vårt ursprung
kan vi ana förfädernas bleka skuggor
sekler bort men ändå mycket nära

Svunna år och hjärtats framtidsdrömmar
kan blott tolkas
i sitt rätta sammanhang
Grenens prakt beror på trädets rötter
vårat välstånd har sin grund i fäders kamp