Tankar om böcker och annat

En dag i taget

Ja, oj så många gånger man kommer in i ett rum och fullständigt glömt bort vad man kom dit för. Det är bara att gå tillbaka till utgångspunkten, det brukar fungera i de allra flesta fall.

Och tankspriddheten .... Ni kommer väl ihåg när pappa Åberg lade glassen på garderobshyllan och kalsongerna (tror jag det var) i frysen. Det är lätt gjort. Nyss höll jag på att lägga ett par nystrukna dukar i frysen. Jag hade bara i huvudet att jag inte fick glömma ta fram fisk för upptining. Det blev rätt, dukarna ligger i skåpet, fisken på köksbänken. Ni behöver ju inte tala om det för någon, lova det.

Så här skriver Alf Henrikson i DN 720827;

Tröst när minnet sviker

Mycket minnesvärt

haver glömskan förtärt
i mitt minnes gömma
men vad aldrig jag lärt
kan jag aldrig glömma.
Det vore för mycket begärt.

DN:s webbkryss upplyser mig om att det idag är varmkorvens dag, denna korv, som sägs vara räddningsplanka i så många sammanhang. Jag äter sällan varmkorv men vid somliga tillfällen är den obligatorisk, marknader och utflykter t.ex. 

Om man nu ska tro nätet så har korv med bröd medeltida anor och  på 1600-talet tillverkade en tysk slaktare en korv som fick smeknamnet Dachshund (tax), därav engelskans "hot dog". I Sverige serverades varmkorv för första gången 1897 i samband med Stockholmsutställningen och priset var 20 öre för korv med mos.. Varmkorven såldes ofta från "en låda på magen" men detta förbjöds av hygieniska skäl 1972 men fortsatte ändå.

Visst minns ni Owe Thörnqvists Varmkorv boogie som börjar: "Det stod en varmkorvgubbe ner' vid Fyristorg, han måla' korvarna svarta för han hade sorg. Han hade låda på magen, det gillas inte av lagen ..."

Owe Thörnqvist - en helt mästerlig ordmakare.

Och därmed är jag inne på Uppsala och jag tänker på mina studieår i denna fina stad. Mari Jungstedts nya bok Jag ser dig tilldrar sig bitvis i Uppsala och det är så roligt när hon beskriver olika delar av staden, gator och hus för då ser jag detta framför mig, även om naturligtvis mycket är förändrat. Det är naturligtvis som vanligt Gotland och Anders Knutas som är centrum i romanen men återblickarna, "Tidigare", som de avsnitten kallas" tar oss till Uppsala. Boken är som vanligt spännande och flyter på bra till skillnad då från Kristina Olssons Henrys hemlighet som i mitt tycke var onödigt tillkrånglad och trög och krystad.

Helt enligt mitt morgon- och förmiddagsprogram har jag nu kommit fram till elvakaffet. I morgon tänker jag fundera lite på det här med vanans makt. Hoppas vi ses då.