Tankar om böcker och annat

En dag i taget

Jag blev påmind om Tove Janssons vackra Höstvisa när jag läste Alex Schulmans fina bok om pappan. Allan Schulman hade bara ett önskemål när det gällde sin begravning, denna sång skulle sjungas och det var ett barnbarn som gjorde det. Underbar text så här kommer den som Dagens dikt denna augustifredag.

     Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
     nu blir kvällarna kyliga och sena.
     Kom trösta mig en smula för nu är jag ganska trött
     och med ens så förfärligt allena.
     Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort,
     går och tänker på allt det där man borde.
     Det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort
     och det är så väldigt lite jag gjorde.

     Skynda dig älskade, skynda att älska,
     dagarna mörkna minut för minut,
     tänd våra ljus, det är nära till natten,
     snart är den blommande sommarn slut.

     Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
     och dom du kunde hjälpa mig att finna.
     En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
     den är drömmen om det man kunnat vinna.
     Du kommer kanske nån gång förrn skymningen blir blå,
     innan ängarna är torra och tomma.
     Kanske hittar vi varann, kanske kan vi hitta på
     något sätt att få allting att blomma.

     Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
     det är för sent för att undra och leta.
     Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
     men mer än du nånsin får veta.
     Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
     och hör vågorna villsamma vandra.
     En enda sak är viktig och det är hjärtans lust
     och att få vara samman med varandra.

Ha en fin fredag!