Tankar om böcker och annat

En dag i taget

Nu har jag läst ut Lotta Lundbergs roman Den första kvinnan och det blev en smått omtumlande upplevelse. Det är svårt att beskriva för jag vill inte gärna avslöja för mycket för er som ev. tänkt läsa den men det handlar om Sara som vi får följa under tre perioder i hennes liv, första gången på 1990-talet på Tolkskolan, därefter nån gång på 2020-talet som korrespondent i Berlin  och slutligen ännu en liten bit in i framtiden som pensionär på en avlägsen plats i Sverige eller Scandland som det förmodligen kommer att heta. Handlingen hoppar mellan de olika tidsperioderna. Sara förvandlas från engagerad fosterlandsförsvarare till, i alla fall i svenskars ögon, landsförädare eftersom hon rekryteras till en rysk propagandakanal som sprider inte helt vederhäftig information om väst. Varför hon handlar som hon gör? Det är lite luddigt men det är ganska tänkvärt och onekligen är det en lite skrämmande framtidsvision. Sverige, Norge, Danmark och Island bildar en union, när EU faller samman, men Finland lämnas åt sitt öde som en buffert mot ett expanderande Ryssland. Det är mycket om livet i Ryssland, det är mycket Berlin och mycket mediavärld  och med tanke på hur det ser ut i världen idag med fake news och desinformation och troll så får man lite att tänka på. Jag skulle inte ha något emot att diskutera den här boken med någon. Den väcker en hel del relevanta frågor. Och så skulle det vara intressant att få veta om utbildningen på Tolkskolan i Uppsala verkligen var så otroligt tuff framför allt psykiskt som det framstår i boken.  

För att så att säga "rensa huvudet lite" så sticker jag emellan med en "glamourös thriller", som det står på pärmens baksida, Huset i Hamptons av Tasmina Perry. Glamouröst och romantiskt, javisst,  och massor av vackra rika människor men inte så mycket thriller, i alla fall inte än  men jag har inte hunnit så långt.  Den här inte riktigt "my cup of tea" längre men det är skönt ibland att bara läsa och inte fundera så mycket utan låta sig bli underhållen. 

Claes Andersson får stå för Dagens dikt idag också. De skyr inga medel   känns helt rätt efter att ha läst Lotta Lundbergs bok: 

     Se upp för honom som säger sig föra
     de mångas talan.
     Han kanske gör det.

     Se upp för honom som säger sig tala
     bara å sina egna vägnar.
     Han kanske gör det.

     Se upp för honom som bara nickar
     instämmande.
     I morgon kan nickningen gälla dig.

     Se upp för dem som bara vill leva
     sitt liv i fred.
     De skyr inga medel.