Tankar om böcker och annat

En dag i taget

Sommarens sista dag och när vi nu går in i den härliga hösten så tycker jag att Karin Boyes dikt I rörelse passar bra:

     Den mätta dagen, den är aldrig störst.
     Den bästa dagen är en dag av törst.

     Nog finns det mål och mening i vår färd -
     men det är vägen, som är mödan värd.

     Det bästa målet är en nattlång rast,
     där elden tänds och brödet bryts i hast.

     På ställen där man sover blott en gång,
     blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

     Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
     Oändligt är vårt stora äventyr.

Det är lite olika hur vi ser på det här med hösten. I Sydsvenskan kunde man för 8 år sedan läsa om det här med svenskarnas behov av "höstmys" för att må så bra som möjligt och det gäller fortfarande. En amerikan, Thomas O'Dell, då professor i etnologi i Lund, förstod sig inte på det här med svenskarnas "höstmys". När det blev mörkt ville han tända alla lampor som fanns, medan svenskarna släckte ner och tände mängder av stearinljus. Det gav honom bara begravningskänslor. Han har forskat kring spakultur och konstaterar att hösten är kroppskurernas högsäsong. Det positiva tänkandet kring årstiden tror han går hand i hand med detta. 

Charlotte Hagström, arkivarie vid Folklivsarkivet i Lund menar att svenska även historiskt har haft en positiv inställning till hösten. "Det är något positivt med årstidsväxlingarna i sig, att det sker en förändring. I det gamla bondesamhället innebar hösten att man skördade och fyllde sina lador. Men det är klart att ju längre hösten går desto mindre trevlig är den. Jag tror att vi har skapat myset för att stå ut. Kura skymning är ett gammalt begrepp för att samlas inomhus och tända lampan."

Jag har en fb-vän som riktigt längtar efter hösten för då startar så många olika kulturella aktiviteter  med teater, föreläsningar, studiecirklar mm. Så kan man också se det. Lite knepigt bara när man bor på landet och inte längre kan köra bil men det är en annan femma.

För övrigt ... 
det har hänt att jag retat en och annan med att läsa dikten "Nu är den stolta vår ursprungen, den vår de svage kallar höst ..." . 

Då känner jag mig lite som Maxine...