Tankar om böcker och annat

En dag i taget

Bara så ni vet ...

Idag är det en härlig krönika av Carina Glenning i VT med titeln "Mitt svarta mysterium". Naturligtvis är det en katt det syftar på. Blir lite sorgsen för en liten stund när jag tänker på Lukas och låter er därför ta del av ännu en fin kattdikt ur antologin Katten i svensk poesi. Det är Bo Sigvard Nilsson som har skrivit Resan dit ... 

     Bland alla världens tusen skatter
     finns ett land med en viss sorts katter.
     Undrar du var landet finns?
     Sök längst in bak ögats lins.
     Nånstans mellan då och sen
     kommer du till regnbågen.
     Vid var ände står en skål.
     En med dröm och en vars mål
     ger fantasin den kraft och tro
     som leder till en silverbro.
     Gå försiktigt över bron
     den håller - om du håller tron.
     Långt, långt bort från stora leden
     vid pass en halvtimma från Eden
     - blunda hårt så ser du nu.
     Där finns jag och där finns du!

Vet ni vad patografi är för något? Jo, en ny litterär genre, säger Viktor Andersson i dagens VT. "Patografin är en självbiografi som blottar det sjuka och skröpliga jaget", enligt skribenten. Sjukdomsskildringar i romanform är ingen nyhet men uttalat självbiografiska skildringar är ganska nytt. "En patografi kännetecknas ofta av att det är sjukdomen som är själva anledningen till att man berättar sin historia", säger Katarina Bernhardsson, som forskat kring detta. 

Det är intressant det här med trender inom litteraturen. Ta t.ex. deckargenren. Ett tag var det gott om manliga kriminalare med förkärlek för opera resp. jazz, med alkoholproblem och allmänt dålig hälsa och trasslig bakgrund och relationsproblem, sen kom de kvinnliga poliserna som också hade en hel del i bagaget, de hade också alkoholproblem och helst skulle de vara lesbiska och utsatta för nedlåtande kommentarer från manliga kolleger.

Ja, jag vet, jag generaliserar en del men skriver en på ett visst sätt så måste plötsligt alla andra göra det också. Det är naturligtvis bra att dagens samhällsproblem blir belysta men ibland kan det kännas lite "påtvingat" och gå lite för långt så att målet missas.

Så är det då dags att sätta in de färdigjästa frallorna i ugnen och sedan ska jag skura ur diskbänksskåpet så Allan kan ta ett varv med penseln nu när det blivit lite vit färg över från annan målning. Sen är det snart dags för lunchförberedelser.

Så jag säger som Winston Churchill: "Jag har helt enkelt inte tid att oroa mig"

Men först en kopp kaffe!