Tankar om böcker och annat

En dag i taget

Jag läser just nu en av de romaner som har följt i #metoo-rörelsens spår, Efter skandalen av Sarah Vaughan, en rättegångsthriller och en inträngande skildring av kvinnors utsatthet och vilka följder ett övergrepp får för både den enskilde och närstående. Jag vill inte berätta mer om handlingen för då är jag rädd att jag avslöjar för mycket och berövar er möjligheten att  "spekulera" över hur allt hänger ihop, men så mycket kan jag säga att allt är inte som det synes vara. Det är spännande!   

Och nu kommer prövningen! Vilken dikt kan passa till den här inledningen? Detta är kanske inte ett optimalt val men det är ändå något försonande som slår an i  Ebba Lindqvists Ur den största smärta:

     Ur den största smärta
     som vi orkat bära
     som vi orkat mista
     skall vår största ömhet växa
     varmast
     såsom ur den svarta
     myllan där allt höstens
     döda gräs förbrändes
     och vårens gräs skall växa
     ljusast. 

Himlen är grå 
men måndagen rullar på ... (Nej, nån poet blir jag inte)

Hörs i morgon!