En till "sleep", sen så är det dags!
Jag går tillbaka lite till det jag var inne på i går. Vi har lite till mans svårt att sätta oss själva främst fast vi är värda det. En vän lade ut följande på fb i går: Det är inte egoistiskt att prioritera sig själv ibland. Det är nödvändigt. Tack för den, Maja!
Då passar den här dikten av Dodeka bra. Den är hämtad från samma Dodekationer under skapande som gårdagens rader och heter Affirmation på obestämd sida av egoismens staket:
Jag tillägnar mig en lyckönskan:
det där gjorde du bra
Men när jag uppmuntrar mig själv
vaknar Luther på min vänstra axel
Hans svarta basker darrar av indignation
så att den kittlar min kind:
Jaha, ja, vi är lite egoistiska idag
och undflyende det stora ansvaret
Nu är det väl ändå dags
att titta upp från navelluddet
och se världen utanför kokongen
Nja, han kanske inte uttryckte sig precis så där
men det var det han menade
Men min käre Luther:
Hur mycket ansvar kan tynga mina axlar
innan både ansvar och du glider av?
Och en annan sak
hur länge till
måste vi stå här vid Slottskyrkans port
och hålla i spikarna?
Jag hann faktiskt med att läsa igår som vanligt och nu har jag satt mig in i historien om kung Arthur och hans riddare och dessutom sett filmen från UR om Winchester för att vara lite förberedd inför besöket där. Jag är särskilt nyfiken på den stora katedralen. Det är bäst att jag passar mig så jag inte går vilse. Det gjorde jag en annan gång i en stor katedral, tror det var i Canterbury, och jag fick lite panik när jag inte hittade ut. För att inte tala om när Monika och jag gick vilse i labyrinten på Hampton Court. Till sist kunde vi haka på en barnfamilj där pappan anförde sin skara på ett övertygande sätt. Jag kommer ihåg att vi messade till Monikas vän: Lost in the Maze, see you in a week!
Nu blir det en kaffepaus och sedan ska jag ta mig an att packa reseapoteket, som blir omfattande 😲 eftersom jag ska vara borta 17 dagar.
Trevlig fortsättning på torsdagen