Tankar om böcker och annat

En dag i taget

Va? En dikt om hästar?

Vi har en granne i byn som har några hästar och jag tänker alltid när jag går förbi dem på mina promenader: Vilka sorgsna ögon de har eller bedjande, kanske. Det är som de säger: Kom och prata med mig, jag är ensam-

Eftersom Nils Ferlin är en av mina favoritpoeter så bläddrade jag förut i den utmärkta antologin Århundradets ordmusik (En bok för alla) och då hittade jag nedanstående rader med just titeln Hästar. Åkarkamparna var ett självklart inslag i gatubilden när Ferlin levde i de gamla Klarakvarteren. När jag växte upp i Hultsfred på 40-50-talen var det flera aktiva åkare som körde häst och vagn i samhället och det fanns flera  stall inte så långt ifrån Movägen där villaområdena nu sen länge breder ut sig. Det var nästan en liten lantlig idyll. En av "gubbarna" sjöng för full hals, han hade en fantastisk basröst och jag kommer ihåg att han en gång sjöng solo i Metodistkyrkan på Västerviksgatan. 

     Vad hästar har sorgsna ögon,
     bruna och aldrig blå -
     Vanliga arbetshästar,
     Vem vet vad de tänker på?

     Om en sömmerska öppnar ett fönster
     och ger dem en sockerbit
     kan det hända de bultar med mulen
     när de nästa gång kommer dit.

     Men de skrattar aldrig. De smålog
     ej ens åt Klumpfota-Klas,
     min barndoms Klumpfota-Klas,
     vilkens kinder av glädje blev röda
     när man tog hans tenor för bas.

     Som gjorde sig köpstark och viktig
     för stora ardenner ibland
     att ögna på hov och på tand.
     - Men hästar har ingen humor,
     inte det minsta grand.

Och på tal om vackra röster - lite, lite avis är jag på Thomas som ikväll ska se Trollflöjten på Operan. Jag tror du får en härlig musikupplevelse. Jag kommer ihåg när jag såg den från tredje raden (jag var fattig student) med en mycket ung Håkan Hagegård som Papageno. 

Det är bäst att sluta innan nostalgin tar över helt.
Kaffe, tack!