1901 så inväntade kultureliten Svenska Akademiens beslut om det allra första nobelpriset i litteratur. Enl. Ingrid Carlberg fanns det inga höga tankar om Akademiens kompetens. "De aderton kanske klarade att sprätta iväg småstipendier till fattiga svenska poeter men att adla samtidens störste författare i världen?" (s. 562). Men valet 1901 ansågs så självklart att Svenska Akademien utan ansträngning borde kunna undvika att göra Sverige till åtlöje. Hela världen väntade sig den ryske författaren Lev Tolstoj som den förste nobelpristagaren.

Till allmän förvåning valdes i stället en bortglömd fransk poet vid namn Sully Prudhomme. I kommentarerna kunde det heta att denne poet i och för sig" kunde vara var en "ädel ande i Nobels idealistiska riktning men stackars den som tvingades läsa medelmåttan" (s. 562)

I DN-appen kunde man igår läsa om att Lev Tolstoj året efter skickade ett brev där han berättade att han bara var glad att inte få priset. Jag har delat den länken på min fb-sida. Intressant läsning!

Nu lämnar jag Nobel och hans priser åt sitt öde men jag låter Alf Henrikson få sista ordet med anledning av att Nobelinstitutet 1957 hävdade att man uppfunnit ett nytt grundämne. Denna vers, Nobelium, stod att läsa i DN 1957-07-11:

     Titta här har vi nu tjugufem små vackra atomer
     av det aktinidiska grundämnet 102.
     Tyvärr är de få och tål knappast att titta på,
     ty de delar sig raskt och behändigt som små kromosomer,
     och till någonting alldeles annat förvandlas de då.
     En sådan atom är ett bräckligt och svagt litet pyre
     som icke på jorden har minsta skydd eller värn.
     Den är icke stabil likt en gnutta av väte och syre
     för att icke tala om smulor av kol eller järn.
     Den håller sig icke som dessa ordentligt på mattan,
     och till möbler och husgeråd duger den icke, o ve.
     Nej, den ramlar i bitar varunder den strålar som attan.
     Kvicka på, mina herrar, och titta ifall ni vill se!