Idag är det 56 år sedan jag tog studenten. Det var en stressig dag med förhör i latin, grekiska, engelska och svenska. I engelskan fick jag och mina två helklassikerkamrater (prästsöner) diskutera  kvinnliga prästers vara eller icke vara. Jag tror mig minnas att censorn hade ganska roligt. När det gällde svenska så hade jag tur att ämnet blev Pär Lagerkvist. Då var han min favoritförfattare och och är väl i viss mån fortfarande, särskilt som lyriker.

Därför väljer jag dagen till ära en dikt ur samlingen Hjärtats sånger från 1926:

     Den väg du går allena
     den förer dig blott bort
     dit där vi livet stena,
     till öde trakter bort.
     Dit där vi grymt föröda
     vad vi inom oss bär,
     det som ej blott vårt eget,
     som också andras är.

     Hur stort är att ensamt träda
     i öde rymder ut,
     att i sin djupa smärta
     blott se mot livets slut.
     Att känna hjärtat svälta
     i bitter ensamhet
     och lyfta sällsam gåva
     i hand av längtan het.

     Den nämndes ofta starkast,
     som bara livet svek,
     som bort från allfarvägen
     i bittert armod vek.
     Hans öde var hans trasor,
     hans lidande var sår -
     och den som blott förblöder
     han ej mot seger går.

     Den ensamme är svagast.
     Ej för han ensam är,
     men för att han förnekar
     det han inom sig bär.
     Vår ande då den djupnar
     är livets breda älv.
     Den väg du går allena
     för bort ifrån dig själv.

Och ett annat minne:

     Pyramus et Thisbe,
     iuvenum pulcherrimus alter,
     altera, quas Oriens habuit praelata puellis
     contiguas tenuere domos, ubi dicitur altam
     coctilibus muris cinxisse Semiramis urbem

Ja, då, där satt den! Vår latinlärare så nämligen att de här raderna skulle vi kunna rabbla hela livet när som helst på dygnet om vi ville kalla oss en riktig klassiker. Quod erat demonstrandum = V.S.B.

"Redan de gamla grekerna" brukar man säga! Ett klassiskt motiv: två älskande som inte får träffas för sina resp. familjer, men de  träffas ändå, missförstånd uppstår och det utmynnar i ett blodigt och tragiskt slut. Shakespeares Romeo och Julia har samma  tema  liksom West side story. från slutet av 50-talet. 

Dagens citat 😉

Man kan mycket väl hålla sig med nostalgi
så länge man inte lever i det förflutna
(Lionel Bart, 1930-99, brittisk författare och kompositör)