Tankar om böcker och annat

En dag i taget

Varmt och väldoftande - kan knappast bli bättre

I går fick vi njuta av Lunds studentsångare som sjöng in våren uppifrån taket. Inte ge upp utan anpassa - det är det som gäller och det ska vi vara tacksamma för.

Ytterligare en Vårsång hämtad från Erik Axel Karlfeldts Fridolins visor och andra dikter med undertiteln Ur en lantlig ungkarls visbok (1898):

     Det är ljuvligt i vårtiden skalkas
     innan hösten och gråhåren nalkas.
     Det är nöjsamt i spelande hagar
     att lustvandra i kärlekens dagar;
     se , träden som majstänger börja sig smyckas
     hvar ört står med krona i brudelig lycka.

     Stånden upp, alla svenner, från stolen,
     träden ut, alla jungfrur, i solen!
     Hennes blickar med blidhet, oss följa
     ty vår gamman har intet att dölja.
     Men mörkret är gjort för kronor och kusar,
     för rävar och ugglor och flädermusar.

     Följ mig bort över ås, genom tjusa,
     medan Ersmässbjörkarna susa!
     Var ej rädd - jag är hos dig, min kära,
     då den sorgliga hösttid är nära.
     I senare år skall jag aldrig förgäta,
     hur du var som en vårbjörk med glimmande fläta.

"Fridolin kallade sig en studerad karl af bondestam, som återwändt till fädernas wärf, enär det syntes honom lockande att gräfwa i jorden, sedan han all sin tid blott gräft i böckerna. En följd av denna lefnadsförändring war, att han ej rätt wisste, till hwad stånd han numera borde räkna sig. I sitt  ungkarlslifs ensamhet började han förströ sig med wisdiktning. Än besjöng han, hur han själf hade det eller haft det, än sökte han föreställa sig, hur andra ungkarlar kunde uppfatta sin belägenhet. Därwid hände det att somt wardt härskapswers, somt allmogelåt, somt åter liksom en blandning af båda delarna. Detta sistnämnda tycktes några af hans läsare särskildt illa wara, och en af dem förehöll honom en gång, att man vis diktande strängt måste söndra den folkliga tonen från den uppfostrade och förfinade. Då swarade Fridolin: “Därom kan jag ej lägga mig någon stor winning. Bonde är jag född, herre har jag warit, landtman är jag åter blifwen. Min näbb har lärt twå läten, som båda wilja göra sig hörda och som flyta ihop i sången, och jag måste sjunga efter min näbb. Låter det underligt, så kan jag ej hjälpa det. För mig är det naturligt att dikta så, och det får gälla hwad det kan." Ur diktsamlingens inledning)

Ersmässa, som nämns i texten (Eriksmässa eller Eriksdagen), firades förr den 18 maj, Erik den heliges (Erik IX) dödsdag. Kung Erik blev efter sin död 1160 föremål för en livlig helgonkult och 18 maj var fram till 1571 en helgdag i Sverige. 

Enligt traditionen skulle man ha sått sin åker vid den tidpunkten. Det gamla talesättet "Om Erik ger ax, ger Olof kaka" betyder att om höstrågen hade gått ax till eriksmässan så skulle man kunna baka bröd av mjölet till Olofsmässan (29 juli).


Dagens citat 😉

Vilken skada att erfarenheten kommer
först vid den ålder
då krafterna sinar (Eugène Delacroix)