Det är inte gryning längre utan tidig eftermiddag och tyvärr har solen gått i moln. I morse var det däremot soligt och därför passar den här dikten bra. Det är en av mina favoriter och jag har haft den med i bloggen många gånger: Pär Lagerkvists  Nu löser solen sitt blonda hår 

     Nu löser solen sitt blonda hår
     I den första gryningens timma
     Och breder det ut över markens vår
     Där tusende blommor glimma

     Hon väter det tankfull i svalkande dagg
     I blommornas fuktiga gömmen
     Hon lossar det varligt från rosornas tagg
     Men tveksamt, förströdd som i drömmen

     Hon låter det smeka skog och äng
     Hon låter det fara för vinden
     Nu smeker det barnen i deras säng
     Och de gamla på skrovliga kinden

     Men hennes tanke är borta från allt;
     Vad kan denna glädje väl båta?
     Hon drömmer bland stjärnor som tusenfalt
     Förstora det levandes gåta

     Hon löser sitt hår och breder det ut
     I morgonens saliga timma;
     Och drömmer bland världar som gått förut
     Och nya som längtande glimma

Nu är det välfyllt i skafferi, kyl och frys så nu tar vi det det lugnt i alla fall en vecka framöver och fortsätter att "hålla i och hålla ut" som det nya mantrat lyder. Jag är lite trött så det får bli "the same procedure" i eftermiddag som igår, ett avsnitt av Unge kommissarie Morse (jag skippade Midsomer). Jag gillar Oxfordmiljön. Jag har varit i Oxford ett par gånger och jag har också besökt "The other place", Cambridge alltså, vid ett tillfälle men det var för länge sedan. Those were the days .... som Mary Hopkin sjöng.

Dagens citat 😉

Vi må lära känna världen hur mycket som helst -
den kommer alltid att behålla en dag- och en nattsida (Goethe)