Tankar om böcker och annat

En dag i taget

Alf Henrikson har tydligen ägnat sig åt lite släktforskning (DN 731110):     

Noaks förfäder

     Methusalem
     var en av dem
     som söp och levde om.
     Så syndafloden kom
     Han drog sig fram
     i synd och skam.
     Han hann en del
     som nog var fel.
     Han var för svår
     i livets vår
     som räckte flera hundra år.
     Då går det som det går.

Berättelsen om Noa från Bibelns Första Mosebok är inte den enda historien om en mäktig urtida syndaflod som ödelägger världen.

Dick Harrison skriver i en understreckare i SvD 2016-07-14 att om man tar bort "synda" i syndafloden, som ju är direkt länkat till Guds straff för människans synder, så är historien om den stora floden mycket gammal. De äldsta texter som nämner katastrofen skrevs på 2000-talet f. Kr. i Mesopotamien. Berättelsen om den stora flodvågen har intagit en central plats i sumerernas, babyloniernas och judarnas mytologi. Den bibliska versionen som de flesta associerar till idag kan tidigast tidfästas till 900-talet f.Kr. men enligt Harrison är det fullt möjligt att den vidareutvecklades några sekler senare. 

Det de olika berättelserna har gemensamt är att de beskriver en urhjälte (Noa, Utnapishtim, Manu, Ziusudra eller Atrahasis) som överlever en gigantisk naturkatastrof framkallad av gudarna, och att syndafloden utgör startpunkten för världens historia. (Populär historia 1999:9) 

Slut på dagens historielektion och blanda inte ihop syndafloden med syndafallet!


Dagens citat 😉

Det finns bara två slags människor:
de rättfärdiga som tror de är syndare
och de syndare som tror de är rättfärdiga
(Blaise Pascal)