Den 11 februari 1961 skrev Alf Henrikson följande dagsvers i DN med följande ingress, som jag förmodar är med sanningen överensstämmande:

Myndigheterna i Egypten hotar att stänga en mängd kaféer om dessa inte håller sina kunder med något att läsa. Skälet är väl politiskt, men det orientaliska kafélivet kan nog behöva förändras - även i andra länder än arabrepubliken. 

Versen, som heter I ett orientaliskt kafé, passar bra in som lite avrundning på temat kaffets historia. Idag får ni den avslutande delen.

  Männen sitter och hänger på byns kafé
  kväll efter kväll, vecka för vecka, år från år,
  suger på vattenpipan ibland mellan cigaretterna
  blänger dystert, säger ingenting,
  knaprar stundom på svidande söta bakverk.
  Barnen och kvinnorna sitter väl hemma i kyffet
  med dess billiga plåt och plast kring ett svart fotogenkök
  och somnar på bäddar av lump.
  Vintern blir vår, och våren blir sommar och sommar blir höst,
  men männen flockas om kvällen på byns kafé,
  tanklösa, håglösa, overksammaq, buttra.
  O, Scheherezade!

Han kunde vara lite vass i tonen ibland, den gode Henrikson.

*****

Det var först under 1800-talet som kaffet nådde ut till en bredare befolkning då priset blivit mer överkomligt men man var sparsam. På söndagar och när det var fest la man på nytt kaffe, annars kokade man på sumpen så kaffet blev tunnare och tunnare och mer och mer utspätt tills man kostade på sig attr slänga i en nypa nymalda bönao. Efter stora kalas torkades sumpen för att sedan skänkas till fattiga men det hände också att kaffesump såldes till högstbjudande. Man rostade och malde bönorna hemma och i vissa fall bölandades kaffebönorna ut med surrogat i någon form, cikoria, maskrosrötter, sockerbetor eller rostad råg.

1902 skrev August Strindberg i Stadsresan: "Oblandat kaffe är gott för grevar och baroner, hälften brasilianskt och hälften java tar prosten; men för en fattiglapp som klockarn i Årby är det kornet, kornet som rostas helt lätr, och en nypa cikorja..." Don efter person alltså.

Krogar, kaffehus och andra publika serveringar var länge en mansdominerad arena dit kvinnor inte hade tillträde. Så sent som på 1860-talet fanns det t.ex. i Stockholm få platser  där kvinnor på egen hand kunde träffas och umgås utanför hemmet. Ett sådant ställe var sockerbagare Johan Edvard Sundbergs butik med tillhörande Dame-café vid Järntorget i Gamla stan. Här kunde även ensamma kvinnor slå sig ner vid eget bord med ära och heder i behåll men fick förmodligen räkna med att kanske bli lite ifrågasatta av omgivningen.

Det blev vanligt att överklassdamer träffades i hemmen över kaffe och något bakverk. Man tog helt enkelt med sig de bönor man fick tag på och det blev ett slags knytkalas. Så småningom spred sig detta sätt att träffas till alla samhällsklasser och utvecklades så småningom till renodlat sociala kalas där även män och barn fick vara med.

För hemmafruarna fyllde kafferepen en viktig social funktion, enda informationskanalen och möjligheten för många att träffa andra och byta erfarenheter.De här kvinnliga sammankomsterna utsattes ofta för spott och spe och det sas att de var skvallercentraler där man tog heder och ära av de personer som inte var närvarande. (Ni minns väl kvartetten Synopen?)

Kafferepen kunde omges av ett omfångsrikt regelverk och jag ska ge ett exempel på hur absurt det kunde bli. Selma Lagerlöf var bjuden på ett kafferep och när värdinnan bjöd till bords så var Selma den första att ta för sig av kakorna.  Då viskade värdinnan varnande: "Fruarna först, Selma lilla, fruarna först!" Selma Lagerlöf var ju ogift och en ogift kvinna stod lägre på rangskalan än en gift. Det spelade ingen roll att hon var världsberömd och satt i Svenska Akademien!

*****

Citatet

Kafferepet är en lina där man hänger nästor sina 
(Falstaff Fakir)