Lite nostalgi à la Alf Henrikson: Musikens altare ( DN 1961-03-14)

     När vi trädde in i ett litet kafé
     i municipalsamhället
     fanns ett skimrande altare där att se,
     och sin andakt vid detta förrättar väl de
     som om kvällen besöker stället.
     Då tonar det fram något segt och dumt
     ur dess inre med engelska ord.
     Men när vi trädde in så stod altaret stumt
     bland det lilla kaféets bord.

     Ack, som i den saliga stan bortom skyn
     ett änglapiano tör stånda,
     så glittrade här i den svenska byn
     en övernaturlig manick för vår syn
     i vardagens förmiddagsvånda.
     Och vi spisade tankfullt vår mazarin
     och sände en djup suck till dem
     som om kvällen gör vallfart till denna maskin
     från sina föräldrahem.

*****

Jag sökte lite på måfå på "kafékultur" och fick många träffar och bl.a. en artikel i Transportarbetaren (!) från 2 september 2016 med titeln På upptäcktsfärd i kafékulturen, som handlar om  en bok från 2014 av historikern Peter K Andersson vid Lunds universitet. Boken heter Kafémänniskan. En essä om stillasittande i en tid av rörlighet. Är du kafébesökare eller kafémänniska?

Enligt Andersson känns kafébesökaren igen på att personen i fråga kilar in på ett kafé, dricker kaffet och vilar benen en stund eller tar med sig en mugg i farten. Kafémänniskan, däremot, sitter länge och insuper atmosfären. Hör skramlet av porslin och sorl av röster. Filosoferar, läser, lyssnar ...

Denna kafémänniska liknar till viss del sin föregångare på de anrika kaffehusen i sekelskiftets London, Paris, Wien, Berlin, Prag och Budapest som det är så mysigt att läsa om. Jag tror att jag skrivit om detta tidigare. Där satt de timme ut och timme in, företrädesvis män,  skrev, målade, läste och diskuterade politik. Och skvallrade! Flera forskare lyfter fram de europeiska kaffehusens betydelse för framväxten av demokrati.

Den här boken verkar intressant och jag har lärt mig att man inte ska rädas  ordet "essä". Det behöver nödvändigtvis inte betyda svårläst.