Lite nostalgi à la Alf Henrikson: Musikens altare ( DN 1961-03-14)
När vi trädde in i ett litet kafé
i municipalsamhället
fanns ett skimrande altare där att se,
och sin andakt vid detta förrättar väl de
som om kvällen besöker stället.
Då tonar det fram något segt och dumt
ur dess inre med engelska ord.
Men när vi trädde in så stod altaret stumt
bland det lilla kaféets bord.
Ack, som i den saliga stan bortom skyn
ett änglapiano tör stånda,
så glittrade här i den svenska byn
en övernaturlig manick för vår syn
i vardagens förmiddagsvånda.
Och vi spisade tankfullt vår mazarin
och sände en djup suck till dem
som om kvällen gör vallfart till denna maskin
från sina föräldrahem.
*****
Jag sökte lite på måfå på "kafékultur" och fick många träffar och bl.a. en artikel i Transportarbetaren (!) från 2 september 2016 med titeln På upptäcktsfärd i kafékulturen, som handlar om en bok från 2014 av historikern Peter K Andersson vid Lunds universitet. Boken heter Kafémänniskan. En essä om stillasittande i en tid av rörlighet. Är du kafébesökare eller kafémänniska?
Enligt Andersson känns kafébesökaren igen på att personen i fråga kilar in på ett kafé, dricker kaffet och vilar benen en stund eller tar med sig en mugg i farten. Kafémänniskan, däremot, sitter länge och insuper atmosfären. Hör skramlet av porslin och sorl av röster. Filosoferar, läser, lyssnar ...
Denna kafémänniska liknar till viss del sin föregångare på de anrika kaffehusen i sekelskiftets London, Paris, Wien, Berlin, Prag och Budapest som det är så mysigt att läsa om. Jag tror att jag skrivit om detta tidigare. Där satt de timme ut och timme in, företrädesvis män, skrev, målade, läste och diskuterade politik. Och skvallrade! Flera forskare lyfter fram de europeiska kaffehusens betydelse för framväxten av demokrati.
Den här boken verkar intressant och jag har lärt mig att man inte ska rädas ordet "essä". Det behöver nödvändigtvis inte betyda svårläst.