Verner Aspenströms dikt Slåtter (Skriket och tystnaden, 1946) väcker minnen. Jag har också gått med en och annan kaffekorg. Jag kommer särskilt ihåg en gång när mamma och jag gräddade pannkakor och gick ut till åkern och överraskade pappa och Allan som hässjade hö. Det var tider. Jag kommer ihåg hur belåtna katterna var när folket på gården arbetade tyst och stilla. Jag har också hässjat hö och trampat omkring på höskullen och packat och svettats så lite bondkäring har jag varit. Nu går höskörden så himla snabbt under förutsättning att maskinerna håller. Det bullrar en stund och så är allt klart och åkern rensad, kanske med efterlämnade "bondeägg", inte bara vita utan uppblandat med rosa, blå, gula och gröna. Vissa färger syftar, som vi vet, till att stötta olika organisationer, så som forskning mot bröstcancer eller prostatacancer men den vita färgen, läser jag mig till, är egentligen bäst och är inte vald av en slump. Den håller temperaturen i balen nere på en låg nivå, eftersom vitt inte drar till sig värme.

     Anfallen är junidagen
     av slåttermaskinernas knatter!
     På väg ner till fälten
     kvinnorna med dricksvatten
     och matkorgar.
     Som tygrullar (blågrönt skiftande)
     ser de grässträngarna rullas ut
     från dike till dike.

     Makligt sover snoken i stenröset
     men med blinkande pepparögon
     flyr råttorna in i sitt krympande rike
     av daggvåt timotej

Idylliskt på den gamla "goda" tiden, men oj, vilket slit. Och så var det det där med vädret. Enligt Gunilla Dahlgren (Lilla fruntimret) så kan man inte, om man är gift med en lantbrukare, glädja sig  åt vädret. Det är alltid fel sorts väder!🙃

Ta det lugnt i värmen!