Innan jag går in på några språkfrågor som alltid är ett kärt diskussionsämne, särskrivning är en av dem, så ser jag tillbaka på gårdagens dikt, där Tegner prisade det svenska språket.  Jag kommer osökt att tänka på några rader av Alf Henrikson med titeln Under en debatt (Underfund ,1972):

     Tro inte att ordfattigdomen försvann
     för att skolan förlängdes så sakta!
     Vad som hänt är att orden som svenskarna kan
     blivit kraftlösa och abstrakta.

     Icke säger de tröskverk och yxa och såg
     och storväst och yllekofta
     och kaffe och brännvin och vete och råg
     och oxe och svin så ofta.

     Nej, de säger betygsjakt och social
     och stressas och statustävla,
     och frekventaste ordet i deras tal
     är adjektivet jävla.

Och några år tidigare i Nutida svenskt talspråk (Bit för bit, 1970) tar den käre Alf i ordentligt:

     Den jävla jäveln jävlas varenda jävla da
     ja jävlar vilket jävelskap men jävlar säjer ja.

*****

Nog tycker jag att det svärs en hel onödigt i mediala sammanhang, det tyder på språklig torftighet. För något år sedan uppmanade jag  en skribent  i ett redaktionellt sammanhang att inte  svära så mycket eftersom det förtog innehållet. Jag fick till svar av personen i fråga att om man härstammade från arbetarklass så skulle man använda ett mustigt arbetarspråk.

Nja, det där skriver jag inte under på.

*****

I ett tidigare opublicerat manus till ett anförande, troligen från 70-talet, angående svenska språkets framtid skriver Alf Henrikson att han oroas lite av  "slangens avtyning", eftersom det kan tyda på att "svenskarnas verbala fantasi håller på att tyna". (Nationalbok med efterlämnade texter, sammanställd  av sonen Lars Weck och utgiven av Alf Henrikson-sällskapet, 2003)

Han hade inte behövt oroa sig. Det är bara att kolla på nyordslistorna som varje år publiceras genom Språkrådets och Språktidningens försorg. Inget fel på den språkliga kreativiteten inte även om man kan ha en eller annan invändning. 

*****