Anna-Majs blogg

Nulla dies sine linea

fenomenologi

förutsatt att
jag kan lita
på mina sinnen
skulle det
vara gott med
en kopp kaffe

Fri dikt av Anders P (Poeter.se)

Från omkring 1920 till början av 1960-talet fanns flera olika kaffeställen på varenda liten ort för alla tänkbara målgrupper: förnäma konditorier där tanter i fina hattar åt sina bakelser, enkla fik med jukebox där ungdomar samlades och hamnarbetar- och taxifik där gubbarna hängde över en billig kopp "java" mellan arbetspassen. Så småningom fick många kvällsöppna kafeer slå igen när svenskarna istället började tillbringa kvällarna hemma i vardagsrummet med kaffet i en TV-kanna. Vid den här tiden började också bryggkaffe ersätta kokkaffet, en utveckling som tog sin början i söder för att långsamt sprida sig norrut, där kokkaffe fortfarande har hög status.

Under 1990-talet började en ny typ av amerikanskinspirerade kafékedjor poppa upp i störra städer. Kaffevarianter som espresso och cappuccino har visserligen sitt ursprung i Italien där espressomaskinen utvecklades redan i början av 1900-talet men det var först efter att ha tagit omvägen om USA, som de slog igenom på allvar i Sverige.

Amerikanarna hade utvecklat en förkärlek för kaffe redan under det amerikanska frihetskriget på 1700-talet, då det ansågs opatriotiskt att dricka britternas te. "Boston Tea Party" kallas den händelse som inträffade den 16 december 1773 då amerikanska patrioter förstörde en stor telast tillhörande Brittiska Ostindiska kompaniet och som anses vara den utlösande faktorn för den amerikanska revolutionen.

Under senare år har de mest trendmedvetna kaffefantasterna gått vidare till att intressera sig för "finkaffe" på högre nivå. Genom mikrorosterier, baristatävlingar mm har det exklusiva kaffet åter blivit en statusmarkör, precis som när bönan en gång gjorde sitt intåg i Sverige.

Avslutningsvis en händelse förmedlad av Bo Lindevall, krönikör i Skogsaktuellt:

"En kaffeupplevelse som etsat sig fast i minnet är en kaffestund hos en bonde i Uppland. Jag hade slagit följe med en skogsägare som skulle köpa grus till en sönderkörd skogsbilväg. När affären var klar bjöds på kaffe. Värden i huset drack på fat med en sockerbit i munnen, det gjorde jag också för att visa att stockholmaren inte körde med några storstadsfasoner som att dricka ur kopp.

Frun i huset, som serverade kaffe, satt på vedlåren och drack sitt java. Men till tredjekoppen satt hon fram till bordet, Att sitta fram tidigare hade varit framfusigt. Knappast ett beteende som Fi hade gillat. Gladare hade nog Fi blivit av att se hur hundralapparna för gruset åkte ned i hennes förklädsficka. Gissa vem som bestämde på gården!

                                             SLUT