Anna-Majs blogg

Nulla dies sine linea

Ögonbedövande vackert, som pappa sa

Gillat ändå att bli äldre.
Ingen karriär oroar.
Man är inte minsta ängslig
för att inte hålla med majoriteter.
Man kan rasa både mot eliter och populister.
Och man uppskattar årstidsväxlingar
mer än någonsin.

(Tyvärr har jag missat att anteckna diktens upphovsman/kvinna men det är i alla fall sonen som har tagit den fina bilden)


 

Nu är det ju ingen bok vi ser på bilden utan en asp men jag kommer ändå att tänka på en söt historia. Den handlar om en arbetskamrat på biblioteket som för länge sedan promenerade i skogen tillsammans med ett barnbarn, som kanske var 4-5 år och mycket biblioteks- och bokvan. Mormodern pekade på ett vackert exemplar av Fagus sylvatica och sa pedagogiskt: Det här är en bok. Barnbarnet svarade raskt: Men mormor, det är ju ett träd!

Och när vi ändå är inne på böcker och det är nobelpristider får ni en historia till. Slas, Stig Claesson, skriver i en bok att en vänlig bibliotekarie en gång ringde och frågade vem han, Slas alltså, tyckte var vårt lands bäste författare. Det mynnade ut i att bibliotekarien fick ringa någon annan efter en märklig konversation. Slas ångrar att han inte hade modet att säga: Det är jag!

Nu rullatorpromenad.